Hästskötarliv

En dag för några år sedan blev jag uppringd på min mobil. Det var en kvinna som pratade engelska, så jag var något chockad. Hon presenterade sig som Anne, och började prata om hur hon fått mitt namn av någon jag gjort en praktik hos under min tid på Hästskötarlinjen.
Hon erbjöd mig att komma till Belgien och prova på att jobba som hästskötare och ev beridare där. Jag blev lite ställd, men när jag fick veta att de skulle betala resor dit och hem och att jag skulle få en fickpeng när jag kom, för att täcka matkostnader, och utöver det skulle jag få bo gratis ihop med några andra hästskötare i en villa, så tackade jag i alla fall ja.


En vecka senare var det dags, jag åkte till Arlanda och flög iväg till Bryssel. Väl där hämtades jag av två tjejer, Hannah och Jodi båda från Australien. Vi åkte mot Antwerphen och hamnade i en liten stad som hette Geel.
När vi åkte i ett bostadsområde så trodde jag att det var en bit kvar, men vips svängde de in mellan två vita grindstolpar och sa att vi var framme!

Den första byggnaden var tvättstuga och förråd. Huvudbyggnaden strax bakom inhyste kontor, fikarum för gäster och personal med videohörna för kunder, och ett stall med plats för 16 hästar. När man gått igenom det stallet kom man ut å en gårdsplan där ett L-format stall med åtta hästar låg, och en lång byggnad som inrymde ridhus, stall för 25 hästar och skrittmaskin. Dessutom sadelkammare och två spolspiltor.
Bakom skrittmaskinen, bortåt sett ifrån där man kom in, så låg ännu en byggnad, som kallades Mr Rayoma's stable, där ca tio hästar fanns. Där var jag inte så mycket till en början, men mer senare när jag fick ta hand om Halanta och Lenaro som stod där.
Det fanns också ännu en tvättstuga, toaletter, hagar, stort spånbalslager och hölager under tak.

Hästarna hade stora ljusa boxar med möjlighet att se ut på gården.

Freckles tittar ut :o)

En vanlig dag bestod av att en person gick upp och morgonfodrade klockan 07.00. Det var ett rullande schema på detta så alla turades om. Om Jodi hade måndag så hade Rachel tisdag och jag onsdag och Jill torsdag, Jeffrey fredag och Russell lördag samt Kurt söndag. Och så gick det runt, så att alla bara hade en "hayday" som det kallades.
Samma person hade även kvällsfodring av hö klockan 21.

De som inte fodrade började 08.00 med att visitera sina hästar, byta täcken, borsta, leda ut i hagar och skrittmaskin och sadla för ridning. Sedan var det några som sadlade och några som red på förmiddagen, och på eftermiddagen bytte man så de som red på förmiddagen sadlade på eftermiddagen och vice versa.

Det fanns lite för få hagar jämfört med hästantalet, så mitt på dagen byttes hästarna i hage ut.

Om det inte var en visningskväll med kunder som kom, så sopade man rent med sopmaskinen och kvällsfodrade kraftfoder omkring 17.30 och stängde stallet. Kom det kunder så hade man en lista med hästar som skulle vara sadlade och klara till en viss tid, resterande hästar fick kväll som vanligt. Självklart skulle listhästarna vara rena och snygga, flätade och uppvärmda i skritt och trav. Ofta var visningen klar omkring 21, och då sköttes hästarna av och så hjälptes man åt att kvällsfodra höet.

Mockning, tänker du nu. Mockade ni aldrig?
Nej, faktiskt inte. Det fanns fyra personer anställde för att mocka några timmar per dag, varje dag. På så sätt så kunde varje skötare ägna sig åt det viktiga: Att sköta sina "passhästar", omkring 7 var.

Det fanns också ett antal personer som var huvudsakligen anställda för att köra lastbilarna med hästar till tävlingar runtom i europa, men de här människorna var alrig ute alla på samma gång, så de var standby om någon blev sjuk, vilket var ett bra system enligt mig, för då behövde man inte få dåligt samvete för att man blev sjuk.

Att stallet som regel stängdes på lunchen mellan 12-13 var också bra, eftersom detta innebar att man alltid gick och fick mat i sig. Det fanns en liten pub och restaurang bara 50 meter ifrån stallet, i korsningen mellan stallet och det hus där några bodde. Vi hade alla varsitt rum med extra gästsäng och gemensamt vardagsrum och kök samt dusch och wc.
Tvättstugan hade tre maskiner.

På samma avstånd som puben fanns också en affär där ägaren pratade engelska, vilket inte många gjorde, så den var vår standardaffär. Alla handlade där!

Kort sagt, det var en väldigt trevlig plats att jobba på, och till och med vakthunden Bruno var trevlig! Ingen brydde sig om man gick till fikarummet och tog en kopp choklad eller kaffe eller annat i apparaten som stod där. Att ringa hem till Sverige var helt ok från stalltelefonerna. I huset fanns en mynttelefon, men oftast ringde jag från stallet och sa att de skulle ringa upp istället. Det gick bra det med!

Tyvärr så var det en hel del avundsjuka mellan skötarna, jag som kom samtidigt med ett gäng svenska hästar fick välja några hästar att sköta, alla andra hade tilldelats hästar, men eftersom flera slutat så fick jag alltså välja, och det gruffades lite om det. Jag visste ju inte mycket om hästarna, men andra visste tydligen :o)
Jag fick också vara med och döpa hästarna, eftersom de sällan hade samma tilltalsnamn som på papper.. det var heller inte så vanligt att nya fick göra.

Den stora avundsjukan blandat med att det ibland var svårt att lyda order från tre chefer (John, Anne och Bruce) gjorde att jag valde att åka hem igen efter ett tag. Jag hade gärna haft med mig en hingst som fanns där som hette Gibson, han var fantastisk att både rida och sköta trots ston vägg i vägg.. och väldigt fin! Tyvärr såldes han såvitt jag vet för dryga tre miljoner kronor, så jag hade nog inte mycket chans att köpa honom heller!!