Staffan och Selene
En person som varit min förebild i mycket när det gäller hästar är Staffan Strandberg. Hans mamma, Christina, var en av initiativtagarna till handikappridning i Sverige. Han själv har varit ordförande i SRR, Svenska Ridlägerarrangörers Riksförbund. Han har tävlat internationellt i distansritt, och är A-tränare i distans och är även utbildad hovslagare och har ridit både hoppning och dressyr och är tränare även i det.
Hans fru Åsa är också hon tränare, fast i hoppning.
Staffan har förutom att leda ridlägergården Nybyggets verksamhet år efter år, även varit ridskolechef i Vingåker, det var där jag först träffade honom. När han lämnade tjänsten så försvann de flesta av hästarna med honom, men man hyrde in hästar ifrån bland annat Finntorps Gård. Staffans hästar lämnades ut på foder under vinterhalvåret och kom tillbaka för att jobba på ridlägren.
Han har även fött upp ett stort antal hästar, både ponnyer och stora hästar, och flera av dem har arit korsningar mellan t ex araber och något annat. En av dem var Selene, en "olyckshändelse" med halvblodsstoet Swedish Girl som mamma, och nordsvensken Fjalar som pappa.
Selenes mamma var utlånad på foder, och en då tvåårig hingst hoppade sig igenom hagarna för att komma till Flicka, som mammman kallades. Resultatet Selene fick sedan bo och utbildas hos Staffan, och gick med på ridläger ett par år innan de som hade hennes pappa fick henne på grund av att hon tyckte livet som ridskolehäst var trist. Staffan ser hellre till hästens bästa än att han tjänar pengar, även om man naturligtvis behöver pengar för att få en hästverksamhet att gå ihop.
Tyvärr hade inte ägaren till Selene och hennes pappa riktigt tiden att rida henne, så i slutänden fick jag henne på foder. Jag hade träffat henne hos Staffan förut, och visste att hon var rätt välutbildad, och perfekt byggd för hoppning, så jag hade Selene på foder ett tag innan en annan tjej fick ta över henne pga att jag fick ett alldeles för krävande jobb i en djuraffär! Jag hann inte med henne helt enkelt.
Tyvärr lever inte Selene längre, hon skadade sig så kraftigt att hon fick avlivas, men hon var helt klart en trevlig häst, jag hade själv lite fördomar mot att korsningar kunde vara bra hästar, åtminstone när det gällde nordsvensk inblandning. Men Staffan lärde mig en sak: Ha ALDRIG förutfattade meningar om en häst. Den fulaste lilla häst du sett kan vara den BÄSTA hästen för sin uppgift! När det gällde Selene så var inte ridskolelivet hennes grej, men hon var desto bättre som hopphäst och westernhäst. Såvida hästen inte är direkt felbyggd, så finns det ett användningsområde för den, oavsett stam!
Jag har lärt mig massor av annat av Staffan också, jag har varit där på flera praktiker och fått vara med honom bland annat som groom (skötare) på SM i Distansritt när han deltog med Maradon (som senare såldes för sjusiffrigt belopp till någon shejk) 1997 och knep silvret i lag, trots att en häst i deras lag uteslöts ur tävlingen på grund av blåsljud på hjärtat.
Titta gärna in på Nybyggets sida på nätet, så kan du läsa mer om Staffan och Åsa och om Nybygget!
Det är ett ställe jag verkligen rekommenderar!
Hans fru Åsa är också hon tränare, fast i hoppning.
Staffan har förutom att leda ridlägergården Nybyggets verksamhet år efter år, även varit ridskolechef i Vingåker, det var där jag först träffade honom. När han lämnade tjänsten så försvann de flesta av hästarna med honom, men man hyrde in hästar ifrån bland annat Finntorps Gård. Staffans hästar lämnades ut på foder under vinterhalvåret och kom tillbaka för att jobba på ridlägren.
Han har även fött upp ett stort antal hästar, både ponnyer och stora hästar, och flera av dem har arit korsningar mellan t ex araber och något annat. En av dem var Selene, en "olyckshändelse" med halvblodsstoet Swedish Girl som mamma, och nordsvensken Fjalar som pappa.
Selenes mamma var utlånad på foder, och en då tvåårig hingst hoppade sig igenom hagarna för att komma till Flicka, som mammman kallades. Resultatet Selene fick sedan bo och utbildas hos Staffan, och gick med på ridläger ett par år innan de som hade hennes pappa fick henne på grund av att hon tyckte livet som ridskolehäst var trist. Staffan ser hellre till hästens bästa än att han tjänar pengar, även om man naturligtvis behöver pengar för att få en hästverksamhet att gå ihop.
Tyvärr hade inte ägaren till Selene och hennes pappa riktigt tiden att rida henne, så i slutänden fick jag henne på foder. Jag hade träffat henne hos Staffan förut, och visste att hon var rätt välutbildad, och perfekt byggd för hoppning, så jag hade Selene på foder ett tag innan en annan tjej fick ta över henne pga att jag fick ett alldeles för krävande jobb i en djuraffär! Jag hann inte med henne helt enkelt.
Selene
Tyvärr lever inte Selene längre, hon skadade sig så kraftigt att hon fick avlivas, men hon var helt klart en trevlig häst, jag hade själv lite fördomar mot att korsningar kunde vara bra hästar, åtminstone när det gällde nordsvensk inblandning. Men Staffan lärde mig en sak: Ha ALDRIG förutfattade meningar om en häst. Den fulaste lilla häst du sett kan vara den BÄSTA hästen för sin uppgift! När det gällde Selene så var inte ridskolelivet hennes grej, men hon var desto bättre som hopphäst och westernhäst. Såvida hästen inte är direkt felbyggd, så finns det ett användningsområde för den, oavsett stam!
Jag har lärt mig massor av annat av Staffan också, jag har varit där på flera praktiker och fått vara med honom bland annat som groom (skötare) på SM i Distansritt när han deltog med Maradon (som senare såldes för sjusiffrigt belopp till någon shejk) 1997 och knep silvret i lag, trots att en häst i deras lag uteslöts ur tävlingen på grund av blåsljud på hjärtat.
Titta gärna in på Nybyggets sida på nätet, så kan du läsa mer om Staffan och Åsa och om Nybygget!
Det är ett ställe jag verkligen rekommenderar!
European Sport Horses
En dag för några år sedan blev jag uppringd på min mobil. Det var en kvinna som pratade engelska, så jag var något chockad. Hon presenterade sig som Anne, och började prata om hur hon fått mitt namn av någon jag gjort en praktik hos under min tid på Hästskötarlinjen.
Hon erbjöd mig att komma till Belgien och prova på att jobba som hästskötare och ev beridare där. Jag blev lite ställd, men när jag fick veta att de skulle betala resor dit och hem och att jag skulle få en fickpeng när jag kom, för att täcka matkostnader, och utöver det skulle jag få bo gratis ihop med några andra hästskötare i en villa, så tackade jag i alla fall ja.
En vecka senare var det dags, jag åkte till Arlanda och flög iväg till Bryssel. Väl där hämtades jag av två tjejer, Hannah och Jodi båda från Australien. Vi åkte mot Antwerphen och hamnade i en liten stad som hette Geel.
När vi åkte i ett bostadsområde så trodde jag att det var en bit kvar, men vips svängde de in mellan två vita grindstolpar och sa att vi var framme!
Den första byggnaden var tvättstuga och förråd. Huvudbyggnaden strax bakom inhyste kontor, fikarum för gäster och personal med videohörna för kunder, och ett stall med plats för 16 hästar. När man gått igenom det stallet kom man ut å en gårdsplan där ett L-format stall med åtta hästar låg, och en lång byggnad som inrymde ridhus, stall för 25 hästar och skrittmaskin. Dessutom sadelkammare och två spolspiltor.
Bakom skrittmaskinen, bortåt sett ifrån där man kom in, så låg ännu en byggnad, som kallades Mr Rayoma's stable, där ca tio hästar fanns. Där var jag inte så mycket till en början, men mer senare när jag fick ta hand om Halanta och Lenaro som stod där.
Det fanns också ännu en tvättstuga, toaletter, hagar, stort spånbalslager och hölager under tak.
Hästarna hade stora ljusa boxar med möjlighet att se ut på gården.
Freckles tittar ut :o)
En vanlig dag bestod av att en person gick upp och morgonfodrade klockan 07.00. Det var ett rullande schema på detta så alla turades om. Om Jodi hade måndag så hade Rachel tisdag och jag onsdag och Jill torsdag, Jeffrey fredag och Russell lördag samt Kurt söndag. Och så gick det runt, så att alla bara hade en "hayday" som det kallades.
Samma person hade även kvällsfodring av hö klockan 21.
De som inte fodrade började 08.00 med att visitera sina hästar, byta täcken, borsta, leda ut i hagar och skrittmaskin och sadla för ridning. Sedan var det några som sadlade och några som red på förmiddagen, och på eftermiddagen bytte man så de som red på förmiddagen sadlade på eftermiddagen och vice versa.
Det fanns lite för få hagar jämfört med hästantalet, så mitt på dagen byttes hästarna i hage ut.
Om det inte var en visningskväll med kunder som kom, så sopade man rent med sopmaskinen och kvällsfodrade kraftfoder omkring 17.30 och stängde stallet. Kom det kunder så hade man en lista med hästar som skulle vara sadlade och klara till en viss tid, resterande hästar fick kväll som vanligt. Självklart skulle listhästarna vara rena och snygga, flätade och uppvärmda i skritt och trav. Ofta var visningen klar omkring 21, och då sköttes hästarna av och så hjälptes man åt att kvällsfodra höet.
Mockning, tänker du nu. Mockade ni aldrig?
Nej, faktiskt inte. Det fanns fyra personer anställde för att mocka några timmar per dag, varje dag. På så sätt så kunde varje skötare ägna sig åt det viktiga: Att sköta sina "passhästar", omkring 7 var.
Det fanns också ett antal personer som var huvudsakligen anställda för att köra lastbilarna med hästar till tävlingar runtom i europa, men de här människorna var alrig ute alla på samma gång, så de var standby om någon blev sjuk, vilket var ett bra system enligt mig, för då behövde man inte få dåligt samvete för att man blev sjuk.
Att stallet som regel stängdes på lunchen mellan 12-13 var också bra, eftersom detta innebar att man alltid gick och fick mat i sig. Det fanns en liten pub och restaurang bara 50 meter ifrån stallet, i korsningen mellan stallet och det hus där några bodde. Vi hade alla varsitt rum med extra gästsäng och gemensamt vardagsrum och kök samt dusch och wc.
Tvättstugan hade tre maskiner.
På samma avstånd som puben fanns också en affär där ägaren pratade engelska, vilket inte många gjorde, så den var vår standardaffär. Alla handlade där!
Kort sagt, det var en väldigt trevlig plats att jobba på, och till och med vakthunden Bruno var trevlig! Ingen brydde sig om man gick till fikarummet och tog en kopp choklad eller kaffe eller annat i apparaten som stod där. Att ringa hem till Sverige var helt ok från stalltelefonerna. I huset fanns en mynttelefon, men oftast ringde jag från stallet och sa att de skulle ringa upp istället. Det gick bra det med!
Tyvärr så var det en hel del avundsjuka mellan skötarna, jag som kom samtidigt med ett gäng svenska hästar fick välja några hästar att sköta, alla andra hade tilldelats hästar, men eftersom flera slutat så fick jag alltså välja, och det gruffades lite om det. Jag visste ju inte mycket om hästarna, men andra visste tydligen :o)
Jag fick också vara med och döpa hästarna, eftersom de sällan hade samma tilltalsnamn som på papper.. det var heller inte så vanligt att nya fick göra.
Den stora avundsjukan blandat med att det ibland var svårt att lyda order från tre chefer (John, Anne och Bruce) gjorde att jag valde att åka hem igen efter ett tag. Jag hade gärna haft med mig en hingst som fanns där som hette Gibson, han var fantastisk att både rida och sköta trots ston vägg i vägg.. och väldigt fin! Tyvärr såldes han såvitt jag vet för dryga tre miljoner kronor, så jag hade nog inte mycket chans att köpa honom heller!!
Hon erbjöd mig att komma till Belgien och prova på att jobba som hästskötare och ev beridare där. Jag blev lite ställd, men när jag fick veta att de skulle betala resor dit och hem och att jag skulle få en fickpeng när jag kom, för att täcka matkostnader, och utöver det skulle jag få bo gratis ihop med några andra hästskötare i en villa, så tackade jag i alla fall ja.
En vecka senare var det dags, jag åkte till Arlanda och flög iväg till Bryssel. Väl där hämtades jag av två tjejer, Hannah och Jodi båda från Australien. Vi åkte mot Antwerphen och hamnade i en liten stad som hette Geel.
När vi åkte i ett bostadsområde så trodde jag att det var en bit kvar, men vips svängde de in mellan två vita grindstolpar och sa att vi var framme!
Den första byggnaden var tvättstuga och förråd. Huvudbyggnaden strax bakom inhyste kontor, fikarum för gäster och personal med videohörna för kunder, och ett stall med plats för 16 hästar. När man gått igenom det stallet kom man ut å en gårdsplan där ett L-format stall med åtta hästar låg, och en lång byggnad som inrymde ridhus, stall för 25 hästar och skrittmaskin. Dessutom sadelkammare och två spolspiltor.
Bakom skrittmaskinen, bortåt sett ifrån där man kom in, så låg ännu en byggnad, som kallades Mr Rayoma's stable, där ca tio hästar fanns. Där var jag inte så mycket till en början, men mer senare när jag fick ta hand om Halanta och Lenaro som stod där.
Det fanns också ännu en tvättstuga, toaletter, hagar, stort spånbalslager och hölager under tak.
Hästarna hade stora ljusa boxar med möjlighet att se ut på gården.
Freckles tittar ut :o)
En vanlig dag bestod av att en person gick upp och morgonfodrade klockan 07.00. Det var ett rullande schema på detta så alla turades om. Om Jodi hade måndag så hade Rachel tisdag och jag onsdag och Jill torsdag, Jeffrey fredag och Russell lördag samt Kurt söndag. Och så gick det runt, så att alla bara hade en "hayday" som det kallades.
Samma person hade även kvällsfodring av hö klockan 21.
De som inte fodrade började 08.00 med att visitera sina hästar, byta täcken, borsta, leda ut i hagar och skrittmaskin och sadla för ridning. Sedan var det några som sadlade och några som red på förmiddagen, och på eftermiddagen bytte man så de som red på förmiddagen sadlade på eftermiddagen och vice versa.
Det fanns lite för få hagar jämfört med hästantalet, så mitt på dagen byttes hästarna i hage ut.
Om det inte var en visningskväll med kunder som kom, så sopade man rent med sopmaskinen och kvällsfodrade kraftfoder omkring 17.30 och stängde stallet. Kom det kunder så hade man en lista med hästar som skulle vara sadlade och klara till en viss tid, resterande hästar fick kväll som vanligt. Självklart skulle listhästarna vara rena och snygga, flätade och uppvärmda i skritt och trav. Ofta var visningen klar omkring 21, och då sköttes hästarna av och så hjälptes man åt att kvällsfodra höet.
Mockning, tänker du nu. Mockade ni aldrig?
Nej, faktiskt inte. Det fanns fyra personer anställde för att mocka några timmar per dag, varje dag. På så sätt så kunde varje skötare ägna sig åt det viktiga: Att sköta sina "passhästar", omkring 7 var.
Det fanns också ett antal personer som var huvudsakligen anställda för att köra lastbilarna med hästar till tävlingar runtom i europa, men de här människorna var alrig ute alla på samma gång, så de var standby om någon blev sjuk, vilket var ett bra system enligt mig, för då behövde man inte få dåligt samvete för att man blev sjuk.
Att stallet som regel stängdes på lunchen mellan 12-13 var också bra, eftersom detta innebar att man alltid gick och fick mat i sig. Det fanns en liten pub och restaurang bara 50 meter ifrån stallet, i korsningen mellan stallet och det hus där några bodde. Vi hade alla varsitt rum med extra gästsäng och gemensamt vardagsrum och kök samt dusch och wc.
Tvättstugan hade tre maskiner.
På samma avstånd som puben fanns också en affär där ägaren pratade engelska, vilket inte många gjorde, så den var vår standardaffär. Alla handlade där!
Kort sagt, det var en väldigt trevlig plats att jobba på, och till och med vakthunden Bruno var trevlig! Ingen brydde sig om man gick till fikarummet och tog en kopp choklad eller kaffe eller annat i apparaten som stod där. Att ringa hem till Sverige var helt ok från stalltelefonerna. I huset fanns en mynttelefon, men oftast ringde jag från stallet och sa att de skulle ringa upp istället. Det gick bra det med!
Tyvärr så var det en hel del avundsjuka mellan skötarna, jag som kom samtidigt med ett gäng svenska hästar fick välja några hästar att sköta, alla andra hade tilldelats hästar, men eftersom flera slutat så fick jag alltså välja, och det gruffades lite om det. Jag visste ju inte mycket om hästarna, men andra visste tydligen :o)
Jag fick också vara med och döpa hästarna, eftersom de sällan hade samma tilltalsnamn som på papper.. det var heller inte så vanligt att nya fick göra.
Den stora avundsjukan blandat med att det ibland var svårt att lyda order från tre chefer (John, Anne och Bruce) gjorde att jag valde att åka hem igen efter ett tag. Jag hade gärna haft med mig en hingst som fanns där som hette Gibson, han var fantastisk att både rida och sköta trots ston vägg i vägg.. och väldigt fin! Tyvärr såldes han såvitt jag vet för dryga tre miljoner kronor, så jag hade nog inte mycket chans att köpa honom heller!!
Arabtanten
Ett exempel på hur annonser och verklighet inte alltid stämmer överens:
Annons:
Hjälp önskas till fem arabhästar i Söderköping. Mycket ridning på fina hästar. Viss utställningsträning och unghästhantering. Lätthanterliga och välutbildade rashästar. Uppskattad arbetstid, ca 6 timmar per dag. Kost logi och fickpeng. Boende i eget rum med tv och egen ingång i hus på gården. Nära till stall och hagar. Kost=tre mål per dag plus fika. Fickpeng=2500 kr/månad. Kontant betalning. För mer info ring E.L 0121-XXXXX
Verklighet:
Fem arabhästar. Två småpojkar som ingen kollade. Ridning: ca en timma fördelat på tre hästar varje dag. Inget sällskap, ingen paddock, ingen ridbar hage. Enbart skogsstigar, ensam. Utställningsträning var ungefär 70% av dagens jobb. Två ettåringar skulle tränas att ställas upp och visas. De var i princip ohanterade och det var en vecka innan utställningen. En hingst, ett sto.
ÖVRIGT:Jag fick också rida in en fyraåring som var jättesnäll, men rädd för allt. Detta med två barn rusande runt benen. Ägaren vilade sig eller åkte till stan och lämnade barnen hemma.
Ägaren var handikappad och kunde därför inte ens leda en häst som inte var som en hund. Inte konstigt att hon ville ha någon som visade hästarna då!
Boende i eget rum: Tja, ett rum som luktade kattpiss och mögel, med halmmadrass i sängen och en trasig tv. Den egna ingången hade gått i baklås, så man fick gå igenom undervåningen med all den bråte som fanns där. Man var sambo med ungefär tio katter. På ovanvåningen bodde E och de två barnen, i världens röra. Maten serverades där. Jag fick frukost klockan 11 efter att ha jobbat från 06.00 och då var det ett kokt ägg och en smörgås jag fick, samt ett glas vatten.Lunch fick jag ingen alls. Middagen bestod oftast av nyponsoppa och serverades vid 21.
Fika fick jag en gång och då var det saft och en havrekaka.
Fickpengen fick jag inte över huvud taget.
Övrigt: När jag ledde hästar mellan stall och hage så kom grannarna ut och frågade om jag ville låna deras telefon och ringa hem, eller om de kunde köra mig till stationen. Jag var den 42:a hästtjejen som fått börja på ett år hos E. Jag hittade också en lapp med ett nummer till en av de som jobat där förr på mitt rum. När jag kommit hem så ringde jag och vi jämförde våra historier. De var snarlika. Hon blev hämtad, jag blev körd till stationen av grannen när E tagit med sig barnen till badplatsen.
Den enda telefon som fanns på nedervåningen (övervåningen var låst) var en mynttelefon. Hur man skulle ringa utan pengar fick man lista ut själv. Jag hade en mobil som tur var.
Detta var ett SKRÄCKexempel, men det är alldeles sant, och det är inte bara jag som har varit på det här stället.
Tyvärr inser inte alla att de inte kan ha hästar. Visst, hästarna sköttes om, men allt annat var ren misär. Att bli tagen för given är ganska vanligt, och många som har barn tycker att när man ändå är på plats kan man ju se till barnen lite samtidigt..
Allt är inte vad det verkar vara!
Annons:
Hjälp önskas till fem arabhästar i Söderköping. Mycket ridning på fina hästar. Viss utställningsträning och unghästhantering. Lätthanterliga och välutbildade rashästar. Uppskattad arbetstid, ca 6 timmar per dag. Kost logi och fickpeng. Boende i eget rum med tv och egen ingång i hus på gården. Nära till stall och hagar. Kost=tre mål per dag plus fika. Fickpeng=2500 kr/månad. Kontant betalning. För mer info ring E.L 0121-XXXXX
Verklighet:
Fem arabhästar. Två småpojkar som ingen kollade. Ridning: ca en timma fördelat på tre hästar varje dag. Inget sällskap, ingen paddock, ingen ridbar hage. Enbart skogsstigar, ensam. Utställningsträning var ungefär 70% av dagens jobb. Två ettåringar skulle tränas att ställas upp och visas. De var i princip ohanterade och det var en vecka innan utställningen. En hingst, ett sto.
ÖVRIGT:Jag fick också rida in en fyraåring som var jättesnäll, men rädd för allt. Detta med två barn rusande runt benen. Ägaren vilade sig eller åkte till stan och lämnade barnen hemma.
Ägaren var handikappad och kunde därför inte ens leda en häst som inte var som en hund. Inte konstigt att hon ville ha någon som visade hästarna då!
Boende i eget rum: Tja, ett rum som luktade kattpiss och mögel, med halmmadrass i sängen och en trasig tv. Den egna ingången hade gått i baklås, så man fick gå igenom undervåningen med all den bråte som fanns där. Man var sambo med ungefär tio katter. På ovanvåningen bodde E och de två barnen, i världens röra. Maten serverades där. Jag fick frukost klockan 11 efter att ha jobbat från 06.00 och då var det ett kokt ägg och en smörgås jag fick, samt ett glas vatten.Lunch fick jag ingen alls. Middagen bestod oftast av nyponsoppa och serverades vid 21.
Fika fick jag en gång och då var det saft och en havrekaka.
Fickpengen fick jag inte över huvud taget.
Övrigt: När jag ledde hästar mellan stall och hage så kom grannarna ut och frågade om jag ville låna deras telefon och ringa hem, eller om de kunde köra mig till stationen. Jag var den 42:a hästtjejen som fått börja på ett år hos E. Jag hittade också en lapp med ett nummer till en av de som jobat där förr på mitt rum. När jag kommit hem så ringde jag och vi jämförde våra historier. De var snarlika. Hon blev hämtad, jag blev körd till stationen av grannen när E tagit med sig barnen till badplatsen.
Den enda telefon som fanns på nedervåningen (övervåningen var låst) var en mynttelefon. Hur man skulle ringa utan pengar fick man lista ut själv. Jag hade en mobil som tur var.
Detta var ett SKRÄCKexempel, men det är alldeles sant, och det är inte bara jag som har varit på det här stället.
Tyvärr inser inte alla att de inte kan ha hästar. Visst, hästarna sköttes om, men allt annat var ren misär. Att bli tagen för given är ganska vanligt, och många som har barn tycker att när man ändå är på plats kan man ju se till barnen lite samtidigt..
Allt är inte vad det verkar vara!
